Hallåå!

Skoldan idag va lång men gick ändå snabbt och smärtfritt. Lyckades typ bränna sönder handtaget på min Nike-väska på väg till skolan, det hängde visst bakom avgasröret på Oskars moppe.. Gummit har typ bränts och det luktar inte mums direkt, haha.

Dagens lista på saker att göra ser ut typ såhär:

- Fixa klart inför morgondagens redovisning av Mando Diao på svenskan.

- Springa en runda och träna lite.

- Packa inför helgen; Västerås och Dalälven.

- Städa rummet lite..

Inte mycket att göra alltså..

Men, tänkte jag skulle lägga ut min novell här! Enjoy, den som orkar...

En vanlig enkrona från -77.

Sommaren hade varit ovanligt kall. Året var 1978. Tvåbarnspappan Nils gick med raska steg mot Ica i Täby. Han skulle bara köpa lite mjölk, sista mjölken innan resan som skulle gå till det så omåttligt populära charterresmålet Gran Canaria, Spanien.

Vad som var lite mer speciellt, kanske inte för honom, och kanske inte för någon annan människa på våran jord heller för den delen, var att en av enkronorna som låg där i kassan bara väntade på att få börja skriva sin egen historia. Dens första uppdrag skulle bli att tjänstgöra som växel.

Förutom enkronan från -77, gavs även två till enkronor och en femkrona i växel. Nöjd och aningen stressad gick mannen hemåt.

Solen stekte på bra. Vågorna som grumlade upp det för övrigt klara vattnet slog in på den relativt finkorniga stranden och drog med en liten eremitkräfta ut med strömmen. Men det har egentligen ingenting med denna enkrona att göra.

Den lilla pojken, som råkade vara son till självaste Nils, sprang med glada skutt ner mot vattnet. Det skulle bli det första doppet i Atlanten för hans del.

Vad han hade glömt, var att stänga fickan till sina röda, slitna badbyxor. Och i just den fickan låg en enkrona, tillverkad 1977, såklart.

Det lilla silvriga myntet singlade med en oregelbundet vickande gång ner mot botten. På vägen ner gled en liten, blåaktig fisk nyfiket fram och tittade på myntet. När myntet nådde botten och slutade vicka tappade dock fisken intresset och simmade iväg. Den fisken blev för övrigt uppäten av en tonfisk inte långt senare. Men det har egentligen inte heller någonting att göra med våran kära enkrona.

Hela två år hade gått. Den glade och unge norrmannen Tore gick med sin nästan lika glada och unga flickvän Siv hand i hand och letade efter snäckor och fina stenar. Det var tidigt i september och vattentemperaturen började sakta krypa nedåt på skalan. Det var dock fullt badbart, men detta norska par var inte mycket för badning och gick därför istället och plockade ”naturliga souvenirer”, som man skulle kunna kalla det.

När Siv upptäckte det lilla silverglänsande objektet där halvt nedgrävd i sanden trodde hon först att det var någon slags fin snäcka, men konstaterade strax efter att hon böjt sig ner och plockat upp den att så inte var fallet. Det var en svensk enkrona, tillverkad 1977… Halvt missnöjd över att det inte var en snäcka la hon den i den lilla nätpåsen bland alla stenar och snäckor, och tänkte inte mer på den. Hon trampade nämligen på en mycket vass sten och gjorde illa foten så pass mycket att hon inte kunde bada mer på resan, även om det inte spelade någon roll för henne som hellre höll sig på land. Men det har inte heller någonting att göra med enkronan…

Nu var det år 1983. Tore och Siv hade hunnit skaffa sig ett litet barn som nu var två och ett halvt år men även hunnit skilja sig. Ingen av dem hade skaffat sig någon ny partner, och hade inga planer på det heller. Siv hade flyttat ihop med en kompis, vars ena förälder var bosatt strax utanför Stockholm. Allting var med andra ord förändrat.

Vad som dock inte var förändrat var enkronan de hittade där på stranden för snart fyra år sedan. Den låg kvar, ouppackad, i nätpåsen bland alla stenar och nu mestadels trasiga snäckor. När Siv nu fick syn på påsen och öppnade den för att se vad som fanns i kom plötsligt en våg av saknad över henne, men försvann sedan lika snabbt. Det var första gången hon saknade Tore under alla dessa år. Men som sagt, det gick över på ett ögonblick… Hon plockade upp enkronan ur påsen, tittade på den en halv sekund, och stoppade sedan ner den i myntfickan på hennes gamla inslitna Levis 501 jeans. Hon skulle nämligen senare den dagen bege till Stockholm med sin väninna och strosa runt i den vackra staden.

Ljusstaken av ek kändes tung i handen på henne. Hon befann sig inne i en liten mörk loppis och antikbutik i utkanten av Gamla stan. Jo, hon skulle ha den. Den skulle passa bra där i fönstret i lägenheten… Ja. Mannen i kassan visste inte riktigt vart den kom ifrån eller hur gammal den var, bara att den stått i butikens sparsamt inredda skyltfönster så länge han kunde minnas. Han tog glatt emot pengarna, inklusive våran kära enkrona, tackade och sa adjö.

Det närmade sig stängningsdags och butiksägaren rafsade ihop den lilla summa pengar som låg i kassan och stoppade ner i fickan på hans enda par byxor. Han släckte ner, öppnade den tunga trädörren, låste och gick sedan ut i mörkret, kylan och blåsten i den kungliga huvudstaden. När han gick kände han hur pengarna skavde mot hans ben när de låg i hans vänstra byxficka, så han tog med kalla händer upp dem för att istället lägga dem i hans Konsumkasse där det även låg en ölburk han senare skulle avnjuta i sin dystra ensamhet hemma i lägenheten. Men, under förflytningen från vänster ficka till Konsumkassen gled ett mynt mellan hans pek och långfinger och landade med en studs på asfalten, inte många centimeter från att ramla ner i en avloppsbrunn. Då kanske enkronans äventyr skulle varit över vid det laget, men så blev alltså inte fallet. Som ni säkert kan gissa var denna enkrona tillverkad 1977…

Klockan hade hunnit bli lite mer än nio på morgonen innan en ung student vid namn Carl redan dagen efter upptäckte den runda, platta, silverglänsande saken där den låg på gatan. Han plockade upp och la den i myntfickan…

Nu har vi kommit ända in i mitten på 90-talet. Enkronan tillhör fortfarande den gamla studenten Carl, som nu inte var student utan hade nu skaffat sig jobb som journalist för Aftonbladet. Men denna morgon låg enkronan han hittade för sådär sju och ett halvt år sedan fortfarande kvar i spargrisen där han då la den. Och eftersom att Carl för tillfället hade det en aning kärvt med pengar hade han nu öppnat spargrisen och lagt alla enkronor och fåtalet femmor och tior i sin plånbok innan han begav sig ut på stan för att fråga folk vad dom tyckte om det nya och så omtalade caféet i utkanten av Söder i Stockholm.

När han gick över Slussen satt där en stackars uteliggare med sitt munspel tätt tryckt mot munnen och spelade på gatan. I kartongen han ställt framför sig låg det inte mycket; sju enkronor och en knycklig gammal tjugolapp. Carl kastade en snabb blick på uteliggaren och kände ett visst medlidande med den stackars mannen, så när han gått förbi låg det åtta enkronor i kartongen…

Stefan började tröttna. Räknade man hans snittliga timlön för att sitta och spela munspel behövde man inte räkna länge och man skulle också undra hur någon levande varelse överhuvudtaget orkar göra det. Stefan var också inne i de tankarna, men han hade egentligen inte det som huvudinkomstkälla. Han såg det mer som variation till det mer slitsamma men lönsamma ”arbetet” att plocka pantflaskor och burkar i stadens alla soptunnor och parker. Stefan var riktigt duktig på det, och hade ett ”schema” han följde varje gång för att effektivt beta av de mest givande platserna. Vissa dagar, som t.ex. efter valborg, tjänade han ofta en rejäl summa. Anledningen till varför han jobbade så hårt för pengar var varken att han ville ha bostad eller mat; han var starkt alkoholberoende. Alltså, alla hans munspels och pantpengar plus en och annan plånboksstöld gick mestadels till att köpa öl.

Han lade ner sitt munspel i jackans bröstficka, rafsade ihop pengarna och la dom löst i ena byxfickan. Han gick därifrån med lufsande steg, kartongen lämnade han på gatan.

Lars väntade utanför station precis som de bestämt att han skulle göra. I sin vänstra hand höll han en kasse från
Åhlens, innehållande sju ölburkar. Stefan hälsade kort med en nick och räckte över pengarna, bl.a enkronan, till Lasse, som han kallades. Alkoholisten tog kassen och gick. Lars gick också, men inte samma väg.

Ica formligen kryllade av folk. Barnfamiljer som storhandlade, unga människor som bara köpte lite mjölk eller bröd och gamla tanter och gubbar som köpte fikabröd. Alla dessa människor som bara fanns till för att stå i vägen för honom, tyckte han. Han gick och tog en baguette och ställde sig i den långa kön med en suck, och tittade sedan på klockan. 20:03. Vilken tid det ska ta…

Han köpte mackan plus två snusdosor och betalade den unga tjejen i kassan. Hon såg nervös ut och han gissade att det var första gången hon satt själv i kassan. Lisbeth, som hon hette, tog emot de jämna pengarna av mannen, gav honom kvittot och hälsade trevlig kväll. Lasse hummade och gick.

Nästa person som kom till kassan var en gammal dam vid namn Agda. Hon skulle ha ett paket lättmjölk, ett paket halstabletter och en vetelängd. Hon räckte fram en knycklig gammal femtiolapp, tog emot växeln, bl.a enkronan mannen innan hade betalat med, och gick. Våran enkrona var nu i händerna på en halvt senil gammal tant.

Katten kom och strök sig mot Agdas ben så fort hon öppnade dörren. Det luktade som det alltid gjorde i hennes instängda lägenhet. Det luktade unket, som gammal människa helt enkelt. Men det tänkte inte Agda på, som åldrats tillsammans med sin gamla lägenhet. Förr bodde där även hennes man, Stig, men han dog för tolv år sedan i en bilolycka. Nu bodde hon och katten ensamma. Hon kände sig en aning ensam, men trivdes ändå med det. Det hade hon alltid gjort.

Det nästan enda besöket hon fick var när barnbarnen kom och hälsade på sin gamla farmor. Hennes son var 46 år och barnen mellan nio och sexton. Men de hälsade bara på några gånger per år. Idag var ett sådant fall.

Theodor, nio år, tog emot kindpussen med en förfärad min medan hans äldre bror hånlog mot honom med ett brett leende om blottade hans aningen överdimensionerade framtänder. Små pojkar har väl aldrig tyckt särskilt bra om kindpussar från gamla tanter. Theodor tyckte däremot mycket om sin farmor. Men inte hennes kindpussar.

Det luktade kaffe medan Theodor gick på en liten rundvandring i lägenheten och tittade på fotografier, tavlor och andra gamla grejjer. På en liten byrå låg det en enkrona och en femma på den blommiga duken. Det kliade i fingrarna på honom. Han tittade över vänster axel ut i vardagsrummet där övriga familjen satt och pratade med den gamle. Han tog de två mynten och lade ner i fickan på sina prasselbyxor. När han kom ut i vardagsrummet såg han så oskyldig ut som bara små barn kan. Han tog en karamell ur skålen på bordet, som alltid kom fram när de var på besök, satte sig i soffan och slog på sitt kära ”Game boy”.

Året var 2004. Theodor var nu inte längre en oskyldig liten pojke, som när man ser tillbaka på det hela kanske ändå inte var så oskyldig. Hur som helst, nu var han en betydligt mindre oskyldig tonåring som nu var på väg till den närbelägna tobaksbutiken med fyra enkronor i fickan för att köpa sig lite godis. Två av enkronorna var tillverkade 1977, men det är enbart en av dom vi är intresserade av…

Damen i kassan hörde pinglandet av dörren som öppnades, tittade mot dörren och såg det välbekanta, finniga ansiktet. Med blicken fäst på tidningsrubriken snett under henne gick han med vana men lite klumpig steg mot kassan och snappade åt sig fyra stycken ”banana split” utan att släppa blicken från tidningen. Han lade fram dom i kassan och tog samtidigt upp de fyra enkronorna ur fickan och lade även fram dom. Han tog sina banana split utan ett ord, vände och gick. Theodor hörde damens låga tack medan han tyst gick ut med hennes blick i ryggen och sina banana split i handen.

Drygt tio minuter senare kom en relativt ung afrikansk tjej in i tobaksbutiken och tittade sig lite förvirrat omkring. Damen i kassan frågade om hon kunde hjälpa henne med nånting, men fick svaret på dålig svenska att hon inte kunde svenska. Inte heller engelska, visade det sig. Men efter en hel del pekningar, försök till förklaringar på engelska och mycket om och men förstod damen att det bara var några frimärken afrikanskan ville ha. Hon lade fram dom på disken och förklarade att det blev tjugo kronor för frimärkena. Afrikanskan, som hette Amina, lade fram tre tior i damens framräckta hand. Hon hade tydligen inte stor koll på vår svenska valuta… Med ett leende öppnade damen kassan, la ner tiorna och plockade fram en femma och fem enkronor istället för att ge tillbaka en av tiorna. Bättre med tior… En av de fem enkronorna var våran kära -77:are.

Två år hade gått och Amina hade nu lärt sig svenska lite hjälpligt. Hon använde det dock inte mycket, den större delen av hennes pratande var med hennes afrikanska pojkvän som hade flyttat med henne till Sverige då hon fått jobb som diskare på en snabbmatsrestaurang i den lilla stockholmsförorten. Hon trivdes alldeles utmärkt, även om lönen inte var mycket att hänga i julgranen.

På väg hem från jobbet svängde hon in på Coop för att köpa sig någonting att äta till frukost morgonen därpå. Valet föll på en jordgubbsyoughurt och hon betalade jämnt med småpengar hon hade i en plånbok i den bruna väskan, bl.a en viss enkrona…

Klockan åtta dagen därpå öppnade butiken. Den första kunden var en äldre pensionerad farbror vid namn Gunnar som skulle inhandla ett smörpaket, en påse grovt bröd och lite annat smått och gott. Han växlade några ord med tjejen i kassan, betalade med en hundralapp och tog emot växeln; en tjuga och lite mynt. Bl.a den nu ganska väl använda enkronan från -77.

Utanför butiken lös vårsolen Gunnar i ögonen. Det var härligt med vår, tyckte han. Med handen som inte höll i kassen lade han ner pengarna han fått i växel i sina beiga chinos. Det äldsta av myntet han höll i handen var betydligt yngre än honom, men äldre än de andra mynten som än så länge låg i den gamla rynkiga handen. Det var tillverkat 1977. Och det var just det myntet som råkade hamna på fel sida av tyget till byxfickan och ramlade ned på backen med ett ljudlogt klingande. Äsch, Ingen Big Deal tänkte mannen muntert för sig själv med ett leende på läpparna och gick med ett långsamt tempo vidare på gatan och njöt av våren.

Tre år har gått och myntet har genomgått sin hittills mest händelserika period. Året var nu 2009. Under dessa år har det avverkat allt från barn som köpt tuggummi till att ligga fastklämd och gömd mellan två gatustenar innan någon tillslut upptäckt det. Under en period på 19 månader höll sig myntet i Norrland och hoppade mellan ett tiotal personer i alla åldrar innan det med en släkting till en av de äldre norrlänningarna tagit sig till Uppsala. Enkronan låg nu i kassan på Ica Tunabackar en bit utanför centrum medan det började närma sig lunchdags vilket vanligtvis innebar en hel hjord med elever från den närbelägna skolan. Denna torsdag hade klockan hunnit bli hela 11:51 innan de första ungdomarna dök upp. Den ena pojken plockade åt sig en kexchoklad, en billig chokladkaka av märket Euroshopper och en Twix innan han gick mot kassan med sina kamrater i ryggen. De förväntade sig tydligen en smakbit av det inhandlade, annars hade de knappast följt med. Pojken betalade med en tjuga och en femma, vilket innebar att han fick fyra enkronor tillbaks. En av dom var tillverkad 1977…

Kamraterna fick precis lika mycket var av godiset innan de med raska steg började gå tillbaka mot skolan. De skulle ha orientering på idrotten och började den om 49 minuter. Men de brukade alltid vara i gympasalen ett tag innan de började och bl.a mosa varann mellan tjockmattor o.s.v. Så även denna torsdag.

Senare den kvällen när pojken rensade ur sina jeansfickor på skrivbordet tog han upp ett av mynten och tittade på det. Det slog honom att myntet faktiskt var gammalt, mer än dubbelt så gammalt som han själv. Han undrade vad det hade varit med om i sina dagar. Och om dess framtid. Och sin egen. Han öppnade fönstret mot den mörka trädgården och kastade impulsivt ut enkronan över granhäcken ut på vägen. Någon skulle nog hitta den så småningom. Tänk vad den skulle få vara med om. Han undrade vad han själv skulle få vara med om i sin framtid. Kanske skulle han stöta på enkronan nån gång igen när han skaffat sig ett liv, hur nu det skulle bli? Han undrade hur stora oddsen är för att en person får tillbaks samma enkrona vid ett senare tillfälle. Inte stora alls kom han
fram till. Men kanske. Kanske…

 



Haha undra hur många som verkligen orkade läsa det där... Men om nån orkade, skiv gärna lite feed back! :)

Ååååååh vad jag längtar till imorron också. I love you Cine. <3

Hoj!